moabremfors.blogg.se

 

Något som jag inte riktigt nämnt är att jag har simmat, jag har simmat nästan hela mitt liv (10 år). Det har varit mitt liv, fram till förra våren. I våras är jag hade sista terminen i nian framför mig började jag tröttna, jag kände att tiden inte räckte till och min rygg tog stryk. Jag hade under hela tiden valt bort kompisar, valt bort den fritiden jag kunde haft, den fritiden mina kompisar hade. Jag kände att jag saknade ett liv på land, utanför alla träningar. Jag såg också framför mig hur mycket plugg jag skulle ha framför mig då skolan missat vissa saker som vi skulle behöva jobba ifatt samtidigt som alla nationella prov var. Samt hade jag en ländrygg som inte ville samma sak som mig, jag har två diskutbuktningar som tryckte på mina nerver vilket gjorde att jag domnade i benen och hade otroligt ont. Detta ledde till att jag slutade träna simning 6 dagar i veckan och tränade istället endast 1 gång i veckan. 

 

Under sommaren saknade jag simningen så mycket att jag verkligen hade viljan att börja igen, jag ville lägga ned tiden och ge allt. Men när jag började skolan visade det sig att tiden aldrig skulle räcka till. Att hinna hem till träningen klockan 17 skulle aldrig gå och jag hade inte tid att träna på morgonen. Skolan fick alltså komma först, det var jag som hade valt att gå i en annan stad och jag visste att jag skulle komma hem sent, men jag hade inte tänkt på konsekvenserna. Läkaren avrådde mig från att simma då han trodde simningen var en faktor till min smärta. Jag hade helt enkelt redan valt att sluta när jag valde gymnasiet, när jag valde att jag skulle pendla. 

 

Om det var ett bra eller dåligt beslut är svårt att säga, jag är glad att jag pendlar för jag känner att jag får en bättre utbildning. Men jag saknar simningen, jag saknar att träna nonstopp, att bli dödstrött och inte orka, att gå upp tidigt på helgerna för att tävla, sammanhållningen och allt runt omkring. Jag har absolut inte släppt träningen utan jag tränar ungefär 5-6 gånger i veckan, jag gymmar, springer och går på olika pass och jag tycker det är jätteroligt. Men det finns ändå ett tomrum, en saknad. Simningen var jag, det som faktiskt representerade mig!